Är Mode och Kläder Inneboende Ytligt?

Högsäsong för modeveckor runt om i världen och dess tillhörande skådespel. Under de senaste veckorna har dagspress, modemagasin och bloggar svämmat över av rapporter om kommande trender, glamourösa fester, minglande och champagnedrickande människor och cravings. Desto mer frånvarande har det varit med rapportering som frångår den traditionella polariseringen av okritisk hyllning å ena sidan och cynisk moralism å andra sidan. Även frågor om hållbarhet och etik tycks ha gått i stå. De senaste årens flitiga debatter om konsumtionens destruktiva påverkan på människan och på vår planet tycks från ett konsumentperspektiv mest ha resulterat i en känsla av kluvenhet… Överösta med budskap om konsumtionens negativa effekter är de flesta av oss väl medvetna om att vi konsumerar på sätt vi inte borde, men förmår oss ändå inte riktigt ändra de mönster våra beteenden följer även om vi så önskar. Varför?

Om vi bortser från förklaringar som går ut på att människan är fast i kapitalismens ekorrhjul eller att vi lever i en tid som är besatt av yta, så kanske det är så att vi borde tänka om kring hur vi ser på vårt förhållande till saker? Mode och kläder blir ofta måltavla för kritik i konsumtionskritiska sammanhang, något vi borde dra ner på då mode inte anses vara livsviktigt för vår överlevnad utan snarare något ytligt, trivialt, fåfängt och överflödigt. Eller?

Den västerländska idétraditionen bygger på tanken om att det verkliga jaget ligger djupt inom oss, och att det yttre är någonting ytligt och därför mindre verkligt. Metaforen av en lök används ofta för att illustrera detta; om man skalar av alla yttre lager ett efter ett på en person som på en lök, så ligger personens äkta kärna alla längst därinne. Det är här vi måste leta om vi vill finna den vi verkligen är. Detta resulterar i att kroppen och kläder karakteriseras som något inneboende ytligt eftersom de täcker det yttre. Den brittiska antropologen Daniel Miller har skrivit intressant om detta. Genom etnografiskt fältarbete som han har bedrivit på Trinidad visar han hur denna typ av lökteori kring identitet är kulturellt konstruerad, specifik för vårt sätt att tänka. Trinidianerna ser snarare den sanna personen som något som återfinns i det yttre, eftersom det är ytan som tydligast är synlig för andra människor. Det som ligger djupt inom oss är mer tvivelaktigt, då det är där oärliga människor gömmer lögner och hemligheter. Detta medför att det är en persons sätt att klä sig som visar vem personen verkligen är. Hur man ser ut är således den man är, vilket är jämförbart med den västerländska förståelsen av kläder och kropp som en representation av jaget.

Om vi tänker oss att kläder representerar människor – vad och vart är egentligen jaget som kläder representerar? Kanske är det så att kläder inte är ytliga, utan vad som gör oss till de vi tror att vi är, det vill säga saker och kläder kanske skapar oss snarare än representerar oss? Vad händer om vi skalar av alla yttre lager – kommer vi finna ett sant inre jag, eller är det så att vi inte kommer finna någonting alls? Millers svar på detta är att det som finns djupt inom oss är kött och blod, inte ett autentiskt jag. Vad som ofta glöms bort när vi talar om dessa saker är att oberoende om vi tror att det sanna jaget finns djupt inom oss eller om vi tror att det finns på utsidan av våra kroppar så är det en fråga om metaforer där ingen är mer sann än den andra. Dock kan vi genom att se på andra kulturers förhållande till kropp och kläder få hjälp med att synliggöra våra egna antaganden som vi tar för självklara om relationen mellan koncept som jaget, kroppen och kläder. Att vara människa innebär att leva i en materiell kultur. Genom att ta vårt förhållande till saker på större allvar så skulle vi kanske komma att omvärdera vad vi anser vara negativa konsumtionsmönster och få lättare att förstå och förändra de aspekter av konsumtion som vi finner problematiska.