Då började tårarna att rulla

DSC04371Denna bok, som kommer från min farmor och farfar, finns sedan några dagar hemma hos mig. Jag har sedan tidigare en tummad utgåva av Expedition Kon-Tiki, men utan alla bilder och färgillustrationer som denna coffe table version har berikats med. Sedan jag var runt tjugo har jag haft en stark fascination för Thor Heyerdahl och hans expeditioner till Polynesien och till Påskön. Nu, på förmiddagen, när jag bläddrade i Kon-Tiki boken funderade jag över varför jag hakat upp mig på just Heyerdahl. När jag började läsa hans böcker så pluggade jag antropologi i Lund, och fullkomligt matades med coola forskare. Jag vet dock att det varken är Heyerdahl eller Kon-Tiki projektet jag vurmar starkast för, utan Påskön. Jag ÄLSKAR berättelserna om öns hemligheter, långöron, kortöron, underjordiska tunnlar, hemliga grottor och mystiska stenjättar. Trollbindande.

Det finns såklart ett magiskt skimmer över forskare och äventyrare som drivs av en så stark passion att de satsar allt. Jag är otroligt intresserad av människor och de världar vi skapar, det är vad som driver mig i mitt arbete. Men inte på det sättet, det besatta och febriga. Heyerdahl var (enligt egen utsago) en ganska usel familjefar som aldrig var hemma och tog ansvar för familjen, varpå hans två första äktenskap slutade i skilsmässa. När Heyerdahl återvände hem från Kon-Tiki expeditionen väntade hans första fru Liv med skilsmässohandlingar. Ändock. När jag tidigare i våras satt i en biosalong och såg den senaste filmatiseringen av äventyret, hur besättningen kämpade till havs och hur Heyerdahl när de äntligen nådde land föll ner på knä på stranden och kysste sanden – då blev jag så rörd att tårarna börjar rulla.

Passion är inte alltid en positiv kraft, vilket människans historia innehåller otaliga exempel på. Brinnande fysisk passion är en sak, men den kan också hålla människor fångna. Det jag tänker på idag är vardags passion i individens liv, som emancipatorisk kraft och som ideal.