Jag – en lärare?

För ett tag sedan gjorde jag ett yrkestest på internet på en sida för ungdomar som står i begrepp att välja yrkesbana. Mitt resultat, “du borde bli lärare”, fick mig att rygga tillbaka. Jag har aldrig drömt om att bli lärare, då jag anser mig vara utrustad med alltför dåligt tålamod. Sekunderna efter slog det mig dock: jag är ju lärare. Och jag älskar det!

Att forska och vara en bra lärare innebär inget likhetstecken. Visst ingår det kurser i utbildningspedagogik i forskarutbildningen, men de poäng som tentas av på dessa kurser säger lite om huruvida man är duktig på att lära ut och entusiasmera andra. Idag kom jag att tänka på när jag var liten och gick i grundskolan, och att det ibland kunde komma personer som skulle bedöma en ännu icke-examinerad lärares lektioner. På den högsta utbildningsnivån som finns, forskarutbildningen, så är denna typ av moment icke-existerande. Detta är problematisk ur aspekten att kvalités säkra högre utbildningar. De flesta institutioner är helt beroende av doktorander som undervisar, rättar tentor och sätter betyg. Att en ämneskunskap kan förutsättas är en sak, men att vara duktig på att förmedla denna kunskap till andra är något helt annat.

Som doktorand har du minst två handledare som (förhoppningsvis) guidar dig igenom ditt forskningsprojekt. Jag tror dock att det hade varit bra med någon form av mentorskap, där   exempelvis nydisputerade som har doktorandtiden färsk i minnet höll forskarstuderande i handen. Visst får vi feedback i form av studentutvärderingar som är otroligt värdefulla, men illafall jag hade mått bra av mer stöd och feedback under vägen.