En oskriven text jag länge haft i mina tankar rör hur samtiden ser på kulturell äganderätt – vem och vilka som anses berättigade att bruka och förvalta kulturella uttryck och symboler. Frågor om kulturella rättighetsanspråk cirkulerar ofta kring maktbalanser mellan olika grupper i samhället och makthierarkier där vissa grupper anses stå över andra.

Som så ofta påpekats om vår samtid tycks vi lida av en slags politisk och kulturell nervositet. Vi befinner oss i ett klimat av korrekthet som genomsyrar både akademin såväl som den offentliga politiska och kulturella debatten. En slags låsning kring det som den metaforiska boxen ska fyllas med – en uppmaning om att think inside the box!

Jag som individ har förmånen att ofta få komma till tals, och gör vidare i mitt arbete anspråk på att både representera mig själv såväl som andra. Som akademiker är det en ständig balans av reflexivitet; med vilka glasögon tolkar jag en företeelse, avvägt gentemot ett anspråk på vetenskaplighet. Detta är en viktig del av att forskaren i sin yrkesroll innehar en viss maktposition, och därmed bär ett stort ansvar gentemot andra. Det går på sätt och vis att jämföra med tanken på majoritetsbefolkningens ansvar gentemot minoriteters – den part som står över en annan i makthierarkin och oftast får komma till tals bör ta det ansvar som kommer med denna obalanserade vågskål.

Just nu tycks bilan dock falla kors och tvärs, inte bara på större aktörer utan även på enskilda individer. Kanske banala exempel, men jag tror att det är utifrån händelser som ett tillbakadraget diadem från H&M som vi kan närma oss ett avtäckande inte bara av maktstrukturer, utan också av åsiktsstrukturer.

En debatt där denna nervositet tagit sig ett ganska tvetydigt uttryck är den diskussion som pågått sedan en tid om kulturell appropriation (företeelsen när ett kulturellt element tillhörande en kultur tas upp av en annan kultur). Den senaste tidens återkommande diskussion på detta tema kopplat till mode har rört upp känslor. Primärt är det minoritetskulturer som anses upplevt en kränkning av att en majoritetskultur tagit ett specifikt kulturellt element ur sitt sammanhang och därmed förvanskat dess ursprungliga betydelse.

Det tycks bland svenska kulturskribenter råda utbredd koncensus kring att hur detta bör tolkas. Jag citerar följande ord från en krönika i Svenska Dagbladet skriven av Sara Abdollahi:

“Något som kan tyckas vara en dans som bringar glädje kan i själva verket vara djupt sårande. När sångerskan Miley Cyrus under MTV Awards-galan ”twerkade” – hon utförde en dans som ursprungligen utförts av svarta personer inom hiphop – hördes många kritiska röster från främst svarta personer. Många vita personer förstod inte hur en dans kunde vara så fel. De menade att Cyrus snarare lyfte och hyllade genom sin dans, att den var en komplimang. Men vad de som försvarade Cyrus dans missade är att kroppar läses olika beroende på vilken klass de tillhör, i vilka rum de befinner sig och hur de rasifieras (=ses som stereotyper utifrån fördomar om bakgrund eller ursprung)”.

Jag förstår och håller med Abdollahi i mycket av det hon skriver. Onekligen finns det en stor komplexitet i processen av att föra något som är starkt symbolladdat från en kontext till en annan. De upprörda känslor som kan uppstå när en grupp människor upplever att något som är viktigt och starkt symbolladdat för dem ”kidnappas” måste problematiseras i en större kontext. Frågan är dock vilket brott Cyrus gjort sig skyldig till?  Kulturell inspiration kan likväl vara positiv, och det är viktigt att tänka på att saker inte har ett inneboende symbolvärde såvida vi människor inte tillskriver dem betydelse. Det finns ingen enkel regel för gränsdragningar kring när lek och inspiration går över i kränkningar. Detta är vidare kopplat till det faktum att kultur inte är något statiskt: vad en generation uppfattar på ett visst sätt förändras över tid. Det kan kanske också vara förlösande att saker får förnyad betydelse? Om vi tänker oss att vi drar gränsen vid Miley Curys twerkande har vi lagt snaran väldigt tight.

När ett uttryck blir politiskt korrekt tycks allt kritiskt tänkande gå förlorat. Som att bruket av rasifiering som under vår och sommar blivit så populärt har ett egenvärde, oavsett sammanhang och innebörd. Kakan Hermanssons utspel tidigare i somras angående urvalet av sommarpratare i P1 är ett talande exempel för detta:

“Var är alla rasifierade? Det gör mig fruktansvärt förbannad över att se hur många vita vi är som sitter här. Vi representerar inte Sverige”.

För att tydliggöra vad rasifiering är så är det ett samhällsvetenskapligt begrepp och teoretiskt perspektiv som beskriver hur människor ses som stereotyper utifrån fördomar om deras bakgrund eller ursprung. Kakan Hermansson efterlyser alltså fler rasifierade människor i P1? Jag antar (?) att det Hermansson menar är att det vore önskvärt att det gavs en mer nyanserad bild av den svenska befolkningen, men det hon säger är att hon efterlyser fler individer som valts ut på grund av deras bakgrund och ursprung i en stereotypiserand bemärkelse. Det betyder vidare inte att vita som Hermansson kallar det inte representerar Sverige, utan att det finns fler verkligheter.

Viljan att vara politiskt korrekt slår knut på sig själv. Jag vill inte förringa den makthierarki som är högst närvarande kring vem som får komma till tals i vilka sammanhang. Däremot ställer jag mig tveksam till att människor till varje pris måste placeras i fack, för att därefter få godkännande eller inte. Kan det inte vara förlösande att saker får förnyad betydelse? Är kulturskribenter som oftast kommer till tals i dessa frågor mer berättigande än kulturutövarna? Vem får uttrycka vad? Och vem äger rätten inte bara till kulturella uttryck, utan även rätten att känna sig kränkt?

Image: Pexels by Pixabay