Men nej Elle!

Modespread i svenska Elle, nr 11, november 2014

Modespread i svenska Elle, nr 11, november 2014

Jag brukar sällan ondgöra mig över modereportage. Jag accepterar modets språk, vävda drömmar med en befriande saknad av anspråk på realism. Modereportage när de är som bäst kan verkligen få mig att tänka utanför ramarna för min egen fantasivärld. Någonstans har jag köpt premissen att modevärlden å ena sidan har ett bildspråk som tilltalar mig rent estetiskt, men som inte alltid förmedlar ideal som jag står för. Ibland blir det dock bara för dumt, som i senaste numret av svenska Elle. Tidigare prenumererade jag på Elle, men slutade för något år sedan då jag helt enkelt inte tycker det är en bra tidning. Häromdagen när jag befann mig i matvarubutiken nappade jag dock åt mig senaste numret. Väl hemma blev jag varse varför jag slutat köpa detta magasin. Mittuppslaget innehåller ett åtta-sidigt reportage med titeln “Blå dagar”, starring Caroline Winberg, stylat av Robert Rydberg och fotat av Andreas Sjödin. Handen på hjärtat så vet jag inte vad som gör mig mest upprörd. Betalkortet i en glossig mun (se sid. 160) eller det faktum att genomsnittskostnaden för varje outfit är över 40 000 SEK bryr jag mig mindre om. Så kan det vara. Men att en ubermager modell poserar med lösmage, iklädd 24 000 kronors klänningar, lutandes mot en bugaboo med take away kaffe i ena handen och pregnanta shopping påsar i andra handen är inte särskilt fräscht. Släng på 10 000 SEK så får du tre mode-korrekta flickor på köpet (se sid. 161). Jag tror att jag tillhör Elles målgrupp, ensamstående 33-årig kvinna utan barn med enbart mig själv att spendera min inkomst på. Att reportage som “Blå dagar” är tänkt att inspirera mig är ett under. När svenska Elle har fått samtalet om att det är sent 2014 återupptar jag bekantskapen, men tills vidare är det här en (på ren svenska) skittidning jag tar avstånd ifrån.