Det har länge varit populärt med tv-serier som porträtterar vardagen på olika arbetsplatser. Till en början främst som en fond i dramaserier, för att sedan utvecklas till ett mer dokumentärliknande format. Ambulanspersonal, barnmorskor, frisörer, kockar, livräddare, läkare, lärare, mäklare, poliser, tatuerare och veterinärer är några av de yrkesgrupper som fått en egen programserie. Ett tv-format som jag personligen i grunden finner intressant och sympatiskt; mitt eget arbete handlar till stor del om att lyfta fram vardagen som den ser ut för den vanliga människan.

Bland de flesta av oss som jobbar med att på något vis dokumentera människors verklighet finns det en medvetenhet om att det inte är så enkelt som det kan framstå. Utifrån vilka intressenter som är inblandade finns olika viljor och agendor kring vad som ska framställas, och hur detta ska ske. Vidare finns det inget medium som till fullo kan återge en så kallad verklighet. Förhoppningen, om jag talar utifrån mig själv, är att kunna göra de människor som avporträtteras rättvisa i största möjliga mån.

I mitt arbete ger jag oftast röst åt människor via en skriven text som slutprodukt. Att jobba med denna typ av forskning innebär en ständig reflexiv och introspektiv process gällande vem jag själv är i förhållande till de jag studerar, och hur jag väljer att representera dessa människor. Som ung forskare har jag många gånger känt att jag har varit naiv inför den påverkan en forskare har. Varje gång man med syftet att dokumentera och undersöka något ger sig in i människors liv, så påverkar man också den verklighet man ämnar porträttera. Förmågan att förutse eventuella situationer som kan uppstå är såklart mer utvecklad hos en senior och erfaren forskare. Dock är det så att många saker som uppstår under ett arbetes gång inte går att förutspå på förhand– de får helt enkelt lösas när de presenterar sig. Ett etiskt perspektiv måste därför ständigt vara närvarande, med gott utrymme att anpassas efter hur saker förlöper.

I slutet av november rapporterades det i media om en stämning gentemot Uppsala läns landsting. Kärande var anhöriga till en man döende i cancer som utan sin vetskap filmats för tv-serien Sjukhuset. Sjukhuset är ett program av ovan nämnda slag, där tittarna får följa vardagen för vårdpersonal och patienter på Uppsala akademiska sjukhus. Mannens anhöriga hävdar att varken han eller de gett samtycke till detta, och att de fick en chock när de av en händelse råkade slå på Sjukhuset och där fick se mannen kämpa för sitt liv. Ett dygn efter den sekvens som visades i serien filmats avled mannen.

Efter en granskning av JO, som inte fått se ett enda medgivande från de patienter som dokumenterats i serien, tog Socialstyrelsen till orda och deklarerade att det från och med nu råder nolltolerans gentemot att filma patienter som inte gett sitt uttryckliga medgivande. Landstinget har dock valt att försvara sitt agerande på alla åtalspunkter, och anser att familjen får skylla sig själva som tittat på tv. I svaromålet står att läsa att ”kärande själva bidragit till kränkningen genom att aktivt titta på och söka upp aktuellt tv-inslag”. Landstinget anser att filmsekvenserna av mannen varit av slaget att enbart nära anhöriga med vetskap om att han låg på sjukhus kunnat identifiera honom. 

Då jag inte har mer information om fallet än den ganska knapphändiga media rapportering som getts kan jag inte uttala mig om detaljer kring vad som faktiskt skett. Dock tycker jag att fallet är intressant att lyfta till en mer allmän diskussion om etik och tv-underhållning. Ovanstående citat vittnar om en skrämmande dålig förmåga att se till patientens bästa och de anhörigas känslor. Landstinget argumenterar i svaromålet att de anhöriga kunnat byta kanal, och refererar till att en anhörig aktivt ska ha sökt upp programmet på internet. Ska en människa i sorg skuldbeläggas för hur denne handlar? Att utomstående inte kunnat identifiera mannen lindrar inte obehaget för de anhöriga.

Om JO’s granskning stämmer, dvs. att varken sjukhuset eller produktionsbolaget kunnat delge ett enda samtycke av sammanlagt 37 fall, så är det bedrövligt. Det finns otroligt många vinklar att ta på detta fall, jag väljer här att inte primärt fokusera på dess rättsliga aspekter utan på det etiska ansvar som ligger på de olika parter inblandade i målet.

För det första är det viktigt att identifiera de inblandade aktörerna. Dessa framstår vara patienten ifråga, dennes anhöriga, produktionsbolaget, tv-kanalen, sjukhuset och landstinget. I andra hand finns även allmänheten, JO, socialstyrelsen, centrum för rättvisa, Uppsala tingsrätt, Uppsalas landstingsråd och i förlängningen regeringen med i bilden. Detta gör att en stor del av problematiken handlar om vem som bär ansvar för vad.

Så –vem är då ansvarig för att garantera patientsäkerheten i fall som detta? Produktionsbolaget och tv-kanalen kan tillskrivas visst ansvar, men i slutändan producerar de underhållning –de är inte ansvariga vårdgivare. De som är ytterst ansvariga är sjukhuset och Uppsala läns landstig. Inom medicin finns ett väl utvecklat system för medicinsk etik, där en av grundpelarna är premium non nocere, dvs. non-maleficene eller do no harm. Denna globala princip inom medicin innebär att all intervention måste utvärderas utifrån den eventuella skada som kan uppstå.

Det ligger alltså på vårdgivaren att se till patientens bästa. I svaromålet från Uppsala tingsrätt går att läsa att ”samtycke skulle lämnas, men det var inte alltid detta hans med eller följdes upp”. Enbart detta räcker för att sjukhusets medverkan i serien inte borde ha tagit plats. Detta finns det ingen ursäkt för, det är vårdpersonalens skyldighet att se till att samtycke ges innan några som helst inspelningar påbörjas. Detta ställer krav på att personalen har förmåga att anta ett långsiktigt perspektiv, att kunna utvärdera huruvida en allvarligt sjuk person fullt ut inser vad en medverkan i ett tv-program innebär, samt att vidare kunna ta i beräkningen vilka potentiella situationer som kan uppstå längre fram. För det är just det som god etik innebär – att ta ansvar för konsekvenser i det långa loppet, situationer som de som medverkar i ett projekt kanske inte själva kan förutspå.

I svaromålet anger Uppsala landsting vidare att det varit viktigt att tillgodose allmänhetens stora intresse av insyn i vårdverksamheten. När lades det ansvaret över på kommersiella tv-bolag? Att produktionsbolag och tv-kanaler sysslar med underhållning är ingen hemlighet – om de sedan bidrar till en allmännytta är det jätte bra. Frågan är dock vad Uppsala läns landstig, det akademiska sjukhuset i Uppsala och dess personal sysslat med. Deras uppdrag är att i möjligaste mån se till non-malefience principen –inte att producera tv-underhållning.

Image: Pexels by Unsplash