Den svenska författaren och debattören Henning Mankell publicerade för ett par dagar sedan en krönika på sin hemsida med titeln “trasmode visar klyftorna” (samma krönika publicerades ett par veckor tidigare i Göteborgs Posten). I krönikan förfasas Mankell över upptäckten att det ”sen en del år tillbaka existerar ett klädmode i Västvärlden” där människor medvetet klär sig i trasiga jeans. Enligt Mankells logik är detta mode ett uttryck för ”ett motbjudande människoförakt” då människor i djup fattigdom gör allt för att hålla sig själva och sina kläder hela och rena. Mankell skräder inte orden; ”Att omedvetna, okunniga unga människor går på den här modetrenden och rusar rakt in i konsumtionsfällan, är en sak. Men jag ställer mig frågande när jag ser människor som lämnat tonåren uppträda med dessa kläder också i sina yrkesroller”.

Som forskare kring mode och ungdomskultur tar jag starkt avstånd från att referera till unga som omedvetna och okunniga, oavsett var i världen de är bosatta. Det går också att fundera över vem det egentligen är som är okunnig? Det finns aspekter i tillverkningsprocessen av färdigslitna jeans som är högst skadliga både för människan och för naturen. De trasiga jeans som enligt Mankell klipps söder har under årtionden bland annat tillverkats med en metod som kallas för sandblästring, vilken medför att de som utför detta arbete får in stendamm i lungorna och riskerar att dö i silikos eller så kallad stendammslunga. Trots att flera storföretag på senare år har tagit avstånd från sandblästring så kvarstår arbetsmiljöproblem i tillverkningen av jeans så som bristande skyddsutrustning och arbete med farliga kemikalier. Om detta yppar dock Mankell inte ett ord i sin krönika, vilket är högst anmärkningsvärt med tanke på att det till stor majoritet är just fattiga människor utanför västvärlden som arbetar under dessa förhållanden.

Vissa företag rekommenderar sina kunder att vänta upp till sex månader med att tvätta ett par nya otvättade blåjeans, allt för att uppnå den bästa passformen som möjligt då jeanstyg har förmågan att med tiden forma sig efter sin bärares kropp. En bieffekt av denna praktik är, om än inte alltid avsiktlig, miljövänlig då den sparar in på energi, på livslängd på jeans och tvättmaskin samt skonar miljön från överdrivet användande av tvättmedel. Enligt Mankells resonemang borde också detta vara ett uttryck för människoförakt, dvs. att medvetet gå omkring i smutsiga kläder? Om en person har ett par favorit jeans som köptes hela men som efter flitigt användande har slitningar och hål, är det också ett hån?

Det finns otaliga teman som hade varit intressanta(re) att lyfta i en krönika kring färdigslitna jeans, så som ovan nämnda exploatering av människor och natur i tillverkningsindustrin, förhållandet mellan mode och identitet oavsett om man är fattig eller rik eller om kopplingen mellan trasiga jeans och anti-mode som protest mot etablerade politiska maktordningar. Egentligen vad som helst utom denna vansinnes analys.

Image: Pexels by Gratisography