Har just avslutat en föreläsning för en grupp masterstudenter om ”critical approaches to consumption”. Två timmars samtal om förhållandet mellan konsumtion, moral, etik, politik, medborgarskap, ekonomi, samhällsvärderingar – i stort mycket av det som ramar in upplevelsen av att vara människa. Hela denna vecka har för mig genomsyrats av tankar på betydelsen av materiella ting.

I tisdags morse medverkade jag i Gomorron Sveriges morgonsoffa tillsammans med duktiga Nina Johansson från Aftonbladet för att diskutera Yves Saint Laurent med anledning av den film om hans liv som går på bio just nu. Det finns mycket att säga om denna man, men det jag primärt har burit med mig under veckan är hans inställning till det vackra i livet. Under den presskonferens som Yves höll 2002 då han annonserade sitt tillbakadragande från YSL sa han en sak som jag ofta tänker på, att “alla människor har behov av skönhetens andar för att leva”.

Skärmdump L'amour fou

Skärmdump L’amour fou

Kvällen innan min medverkan, då jag satt vid min dator och gjorde lite reserach, snubblade jag över en recension av dokumentären L’amour fou (2010). Filmen är uppbyggd kring intervjuer med Yves livs kärlek Pierre Bergé, och narrativet är försäljningen av parets exceptionella konstsamling som Pierre bestämt sig för att auktionera ut efter Yves död. Det är en vacker, melankolisk och poetisk film, som på ett briljant sätt går via parets hem och gemensamt ackumulerade samling av föremål för att komma åt minnen, bilder och upplevelser från parets liv tillsammans.

Den recension jag slumpartat kom över, signerad Jan Söderqvist, SvD Kultur är en brutal sågning. Söderqvist raljerar över vad han uppfattar som en obscen kärlek till dyra ting, och menar på att filmen tappar alla spår av kärlek förutom just den till saker. Åh, dessa andefattiga och torftiga reflektioner som utgör denna recension, och som vittnar om en otrolig okunskap om vad det innebär att vara människa. Att tala om människan i autentisk bemärkelse, separerad från den objektsvärld vi omger oss av, är ett bedrägeri. Människan skapar saker, likväl som saker skapar oss. Att alla människor har behov av skönhetens andar för att leva bör förstås med betoning på alla. Självklart tar sig detta behov olika uttryck beroende på ekonomiska medel, kulturellt kapital och vad som uppfattas som vackert. Jag opponerar mig starkt emot att människor som är mindre ekonomiskt bemedlade skulle sakna detta behov. L’amour Fou innehåller många filosofiska resonemang från Pierre, han ifrågasätter inte bara huruvida den värld av föremål han och Yves byggde upp är besjälad – han ifrågasätter också huruvida han själv har en själ.

En kärlek för ting är inte samma sak som att sakna kärlek för människan – kanske snarare tvärtom.