Tune in kulturnyheterna i kväll!

Kenndey vs Nixon. Image: Life.time.com

Kenndey vs Nixon. Image: Life.time.com

I kvällens kulturnyheter efter Aktuellt medverkar jag i ett inslag om mode och politik. Förståelsen för att en politikers retoriska makt inte bara ligger i semantiken utan också i kläder, kroppsspråk, röstläge mm. går i mångt och mycket hand i hand med utvecklingen av rörlig media. 1960 är ett nyckelår i denna utveckling, då den första TV-sända presidentkampanjen i USA tog plats mellan Kennedy och Nixon. Som historien lyder, så ansåg de som lyssnade på debatten i radio att Nixon vann, medan de som såg den på TV ansåg att Kennedy kammade hem matchen. Nixons fokus på innehåll framför utförande förlorade till fördel för Kennedys karisma och förmåga att gå genom rutan, och Kennedy gick som bekant segrande ut ur valet.

Sverige, som av tradition misstänkliggjort USAs fokus på yta och tolkat detta som en brist på djup har varit långsamma på bollen i detta avseende. I och med att media har blivit mer och mer bildbaserat, så märks dock ett ökat fokus på kläder som kommunikationsmedel även inom svensk politik. Våra politiker använder sig idag i stor utsträckning av sociala medier, och har därmed blivit mer slipade på att hantera visuell representation.

Inför förra valet uppmanades moderaternas partimedlemmar att lämna pärlhalsbanden och slipsarna hemma, som en del i processen att ömsa skinn till de nya moderaterna. Inför detta val sägs det att socialdemokraterna använt sig av ett liknande tänk, där kavajer och svarta plagg undanbetts till förmån för mer färgstarka kläder och uppkavlade ärmar. Samtidigt blir politikernas klädkod mer och mer homogen ju närmare valet vi kommer, då valspurten anses för betydelsefull för att laborera med utseendet i onödan.

Då partierna vill nå ut till en så bred målgrupp som möjligt, så gäller det att inte stöta sig med väljarna genom att bära något som kan uppfattas som provokativt. I Sveriges riksdag råder en proper och välvårdad klädkod, för att signalera respekt gentemot väljarna och demokratin. När någon avviker från detta så väcks ofta debatt, inte minst bland politikerna själva. 2011 blev tex. dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) ifrågasatt för att bära skinnjacka i riksdagen.

Ett annat exempel på politiker som hoppar på varandras kläder under den senaste mandatperioden är utspelen gentemot Annie Lööf (C) när hon debuterade som Almedalstalare 2012. Marita Ulvskog (S) och Karin Pilsäter (FP) utmärkte sig som två av de som gick till attack. Ulvskog twittrade ”Ny talskrivare åt Annie Lööf? Hjälper tyvärr inte. Trovärdighet noll. Skulle funka i Top Model, inte i verkligheten”, medan Pilsäter nyttjade Facebook för att ventilera sin åsikt ”Klänningen ser misstänkt lik ut den jag i panik köpte på Lindex för 299 strax före 4 en lördag i april, när jag upptäckte att jag måste ha något med lite ärm på, och inte hann annat än att dra till Huddinge”. De seniora kvinnornas utspel gentemot den yngsta kvinnan i riksdagen fick dock en omedelbar backlash, och ifrågasattes både vad gäller solidariskt systerskap som social media träning.

Mode är politik, och politik är mode. Stormen förra veckan gentemot Obamas tan-suit vittnar om detta. En kostym som föranledde en epidemi av kritik. Mest intressant är dock den mediala respons som skedde gentemot dissningarna av Obamas kostym. Det ansågs korkat och ignorant att lägga fokus på en kostym istället för att lyfta fram de viktiga frågor Obama faktiskt talade om, som USAs ekonomi, IS och situations i Ukraina. Jag har tidigare betonat detta, men vi upplever människor som en totalitet, där det vi uttalar med talade ord och med resten av kroppen inte går att separera. Därför blir det ganska grunt att hävda att ett fokus på ytan innebär en ignorans av det som anses vara djupt.